Skyddsnät
Att ha ett skyddsnät runt barnens studsmatta är för de flesta en självklarhet. Ett skyddsnät som fångar upp när man håller på att falla.
Att ha ett skyddsnät när man har ett barn med diagnoser är dessvärre inte en självklarhet för alla. Läser alltför ofta om oförstående familjer som säger upp bekantskapen för de anser att barnen är ouppfostrade eller att det är för jobbigt att umgås.
Jag är så otroligt tacksam över att vi inte har det så.
Vi har förstående föräldrar och syskon som finns där och stöttar och ställer upp.
Jag vet inte hur det hade fungerat för oss om vi inte fått all hjälp av mamma de dagar Albin inte kommer iväg till skolan. Det är ovärderligt och lyfter bort mycket stress från våra axlar.
Den hjälp vi får av farmor och farfar är givetvis även den guld värd. Dessvärre har vi inte dem på nära håll men de finns där och stöttar så mycket de kan.
Att ha familjer som försöker förstå och sätta sig in i de svårigheter som finns är så fint och gör mig oerhört glad och rörd.
Att ha vänner som drar med en på roligheter och orkar lyssna på de saker man emellanåt behöver gnälla av sig kring betyder även det hur mycket som helst. Framför allt när man själv är så dålig på att höra av sig, så är det så fint att ni ändå finns kvar.
Så tack alla föräldrar, syskon och vänner som finns där och stöttar och lyssnar.
